Snart är ledigheten över, 6 dagar kvar.

Känns både och. Ska bli skönt att få komma tillbaka till rutinerna men jobbigt att tiden gått så fort.

Vi har hunnit gjort mycket här hemma medans vi varit lediga, har tom röjt ordentligt i förråd, garage och i källaren. Näsan 3 fulla släpvagnar har det blivit bara av den röjningen!

Hade tänkt ha bilen i garaget i vinter, det har aldrig gått tidigare...

Just idag känner jag mig låg och lessen. Känns som om tiden bara rinner iväg, hinner aldrig stanna upp och andas, får sällan möjlighet att spendera tid tillsammans, bara jag och Anders. Jobbigt  

Visst vi har själva valt att skaffa våra tre barn men man behöver inte vara med dom jämt bara därför!

Vi fick champangeglas när vi förlovade oss för snart 11 år sedan, dom har vi kastat nu. Vi har ju inte ens firat bröllopsdag på dom här fyra åren så varför ska vi då ha glas att skåla i...

Tror att nedstämdheten har lite med bokstäverna ADHD/AS att göra oxå, har ju spenderat snart 7 veckor med diagnosen och ska snart tillbaka och jobba med andra diagnoser, det blir som inte nån återhämtning.

Ringde på Kommun idag för att höra hur det går med verkställandet av vårt beslut, men det går inte så bra. Hon jag pratade med säger till mig att man kunde verkställa ett beslut temporärt genom att placera honom på Häggen. Eh, jag jobbar där sa jag. Jamen , han kan ju vara där när du är ledig.

Har ingen lust att sitta på våra apt-träffar och diskutera mitt eget barn, så desperat är jag inte.

Har suttit och tröstshoppat lite scrapgrejer för en stund sen....det hjälpte inte, är ändå lessen. Ska in till stan sen och kolla om jag hittar några kläder till 50-årsfesten på lördag. Kommer inte att gå bra, har gått upp massor i vikt :(

Nä nu hör jag att Anders är tillbaka från sopstation.

Idag har vi haft en riktig utedag! Iofs var jag ute mest hela dagen igår oxå, rensade jordgubbslandet från gamla, trötta plantor och från ogräs.

Men idag var det dags för projekt Trädkoja. Anders byggde en för några år sen, men den var rätt tråkig. Det enda roliga med den var att den var högt upp.

Men igår kväll pratade pojkarna om väggar och tak. Tak har dom pratat om länge så vi satt och surrade lite med pojkarna och så gick vi ut och kollade lite. Min önskan var ju då att Wilda skulle få en egen våning, gillar INTE att hon är så högt upp.

Jag trodde detta skulle vara snabbt gjort....i vanlig ordning   

Insåg rätt snabbt att jag lika gärna knde ägna dagen åt ogräsrivning, jag bara krånglar till allting med mina funderingar och idéer. Anders filurar bäst på egen hand. Skulle jag satt tak på kojan så hade jag nog bara slagit fast några plankor på träden och lagt plåten uppepå   

Men så sätter snickar-Anders igång

Takstolar skulle det minsann vara, det var tydligen bättre med lutning för snöns skull. Som om jag tänker på snö när solen skiner!!

Wildas våning är klar och Wiktor förbereder inflyttning på våning två genom att piska mattor

Wilda sitter och gnäller, hon vill ha en dator!

Wilda inflyttad och klar och nystädat är det och Witkor kommer på besök

Wilda frågar Wiktor om han är hungrig och vad han vill ha för mat. Hon serverar honom något som vi inte fick veta.

Sen är det dags att leka frissa, något som Wilda gillar väldigt mycket nu, kanske för att hon nyligen blev klippt av en frissa för första gången.

Sen var det dags för lite massage

Även pappa Anders fick lite massage, vi tror att det var det men vi tvekar pga av foppatoffeln som skulle stoppas in i tröjan.

Anders skruvar in de sista skruvarna

En väldigt nöjd Wiktor som äntligen kan få lägga ut sina mattor. Ja William han har mest hållit sig undan idag

William

Wiktor

Wilda

Mina tre underbara barn. Ja, inte alltid, men ofta    

Har fått lite frågor om Wildas röda märken sista veckorna. Folk frågar om hon har vattkoppor, men det har hon inte. För 3 veckors sen när jag var på sjukhuset var barnen ute och campa i husbilen med mormor och morfar och då blev hon rejält myggbiten. Anders räknade myggbetten och det var 52 stycken och då vet jag inte om han räknade de små runt hårfästet.

Hon kliar sig mest hela tiden fast man säger ifrån och smörjer med en salva. Hon hade nästa läkt ut när vi i förra veckan besökte Katrineholm. Och jag tror banne mig hon är värre biten nu   

Hon ser bedrövlig ut i ansiktet, på armarna och på benen, tom på puppan. Önskar att hon var mer villig at vara klädd, då kanske hon skulle slippa en del av betten.

Återkommer med storyn om vår nya bil, Norgeresan och resten.

Carpe Diem!