Ja det är något jag funderar på ibland, ja inte att vara otrogen utan hur människor ser på otrohet, vart men drar gränsen för vad som är otrohet.

När jag var 10-15 yngre så var jag otrogen, använde det som ett sätt att göra slut eftersom jag var på tok för feg för att vara ärlig. Jag betedde mig illa för att lättare slippa ut ur ett förhållande. Ja, tyvärr var jag inte klokare eller mer rakryggad än så, jag var en riktig skit.

Idag skulle detta beteende aldrig falla mig in. Istället fördömer jag otrohet! Det finns absolut inga ursäkter för att vara otrogen, absolut inga över huvudtaget. Att skylla på fylla, eller på att förhållandet går i slentrian, trötthet eller på att man vill få den där kicken av att känna sig uppskattad, åtrådd eller vad som helst är riktigt, riktigt uselt. Alla ursäkter är dåliga!

Varför tar man inte itu med problemen och försöker fixa dom innan man går över gränsen är en fråga jag ofta funderar över. Varför vågar man inte säga till sin partner vart man står, då finns det en chans att man kan få lite glöd igen. Sen gäller det ju att kämpa och kämpa för att få glöden att brinna med stark och kraftig låga igen.

Det krävs en väldig insats av en själv för att få igång elden, kanske man behöver någon som hjälper till lite på sidan om, någon som kanske blåser så att glöden flammar upp eller motar bort den som står och stänker vatten på glöden för att få den att slockna, men det gäller som sagt att kämpa och att inte ge upp. Sen kan man ju inte göra mer än att försöka, går det inte så går det ju inte.... Varför vill en del inte ens försöka? Hur kan man vara så egoistisk? 

Och vart drar man då gränsen för otrohet? Ja det är ju så olika. Själv så är min bedömning hård, riktigt hård. En otrohet behöver ju inte bara omfattas av en fysisk relation. Otrogen är man enligt mina värderingar även när man är upptagen stor del av dagen med att fundera kring, tänka på och drömma om en annan person, när allt kring den man tänker på blir så fantastiskt medans det man har blir grått och otäckt. Det är ju även svårt att avslöja och lätt att dölja. Visst, man kan säga att man gått vidare men det går ju inte att bevisa.

Nä måtte man aldrig bli drabbad av ett sånt svek! Vi har haft det tungt emellanåt men vi har kämpat på och fått igång glöden igen. Sen går det ju upp och ner i alla förhållanden speciellt om man har barn. Man glömmer bort varandra i alla vardagliga bestyr.Egentid och vuxentid är något som är viktigt i ett förhållande men som man ofta glömmer bort.

Här är det nog jag som glömmer bort Anders oftast, tar för givet att han finns där.

Han är inte direkt nån romantiker ;-P med blommor och presenter MEN han ger mig ofta tillfällen  att vara själv och göra det jag vill, även fast jag har mycket tid på dagarna innan jag börjar jobba att göra saker jag tycker om. Men jag är otroligt dålig på att visa uppskattning för det!

Själv så tar han inte för sig , tycker inte att det är ok att gå i garaget och lämna mig med nattningen av tre busungar tex! Han får ju lägga dom själv flera gånger i veckan (eftersom jag typ bara jobbar kvällar som det känns nu) och jag tänker inte på att han behöver komma ut och "andas"

Jag måste "sparka" ut honom sådana gånger (och jag vet ju sällan vad han vill och vad han tänker på av naturliga skäl, är ju ingen tankeläsare direkt) vilket jag som sagt är otroligt dålig på, ska bättra mig, jag lovar. Så det är något jag behöver jobba på just nu för att inte han ska bli frustrerad eller nåt.

Det är ett givande och ett tagande och man måste kompromissa ibland. På det viset så kommer vi nog leva lyckliga i alla våra dagar :-D

Förstår inte hur jag kunde tappa tråden och hamna skrivandes om vårt förhållande, tanken var ju att jag skulle skriva om kämparglöd och sånt. Ja, ja lätt hänt. Och nej, Anders är inte otrogen på något sätt överhuvudtaget, han är VÄRLDENS BÄSTA MAN OCH PAPPA! Jag älskar dig!(Om du nu läser min blogg)